Att se någon som är på gränsen till att dö väcker mig.
Det för mig tillbaka till verkligenheten, nuet.
Det är som att  tappa fotfästet och ramla omkull, halka och inte komma upp.
Att se någon som dör inom snart väcker tankar och känslor.
Det får mig att fatta att ingen lever för evigt.
Ska jag springa fram och rycka i den döende tills den vaknar upp?
Istället för att vara till någon större hjälp sitter jag där och tittar på.
Kunde inte göra något annat.
Jag såg på någon som inte förstår att livet är kort.
"Du kommer att dö", är det ingen som säger. Men alla fattar ändå.
Alla utan den drabbade.

Från fönstret hör jag klart och tydligt syrenerna från en ambulans.
Men alla fattar ändå.